Nämen! Helt plötsligt händer det

Ja, en dag bara sådär så får man (dvs jag) för sig att uppdatera bloggen som man inte ägnat en tanke åt på en sisådär tre år. Ge och ta något år.

Läser gör jag inte så mycket längre. Tidigare kunde jag läsa uppemot 60 böcker på ett år, nu för tiden blir det närmare tio stycken. Det var som att när jag slutade plugga och började jobba istället så behövde jag inte längre hitta på ursäkter (som att läsa fiction istället för kurslitteratur) och då slutade jag nästan läsa helt. Fast nu i år, utan att säga för mycket, har jag faktiskt bättrat mig något.

Fick en idé om att försöka skriva något här då och då, inte av någon särskild anledning. Vet faktiskt inte varför men det kan väl vara trevligt.

Så, på återseende!

Eller????

Divergentfilmen!

Jag var en hel månad sen med att hitta den här trailern men jag gillar den verkligen. Four ser mycket äldre ut än 18 år men det är nog inget som kommer störa mig. Gillar också att Kate Winslet är med, det visste jag inte. Hon känns väldigt classy med vilka filmer hon är med i och det tar jag som ett bra tecken, att manus och så är ok alltså.

Hoppas verkligen att Divergent blir bättre än City of Bones som mest bara var en enda röra, och det kommer från en som verkligen gillade de tre första böckerna i The Mortal Instruments.

Heist Society

Heist-SOCIETY-finalFörfattare: Ally Carter
Titel: Heist Society
Utgiven: 2010
Sidantal: 331

When Katarina Bishop was three, her parents took her to the Louvre…to case it. For her seventh birthday, Katarina and her uncle travelled to Austria.. to steal the crown jewels. When Kat turned fifteen, she conned her way into the besst boarding school in the country, determined to leave the family buisness behind. But now her dad’s life is on the line, and Kat must go back to the world she tried so hard to espace…

Jag gillade det här – en lättsam och lättläst ungdomsdeckare som var spännande ända in i slutet. Karaktärerna och miljöerna (handlingen utspelar sig runtom i Europa och i USA) var lätta att se framför sig och jag blev inte förvånad nu när jag såg att de faktiskt ska göra en film av boken. Själva historien är väldigt typisk för en spionfilm och det var faktiskt udda att för ovanlighetens skull läsa om spioner i en bok.

Huvudpersonen Kat funkade helt okej och likaså de andra karaktärerna, även om de var typiskt stereotypiska: den snygga men dryga tjejen, den snygga och charmiga killen, den inte lika snygga huvudpersonen, de ”busiga” tvillingarna och datanörden.

Det var bara två saker som jag verkligen störde mig på.

  1. Dialogerna kändes uppstyltade och flöt inte på som i vanliga konversationer. Jag brukar inte tänka på det i vanliga fall men det märktes så tydligt här att någon hade skrivit dem. Fast jag irriterade mig bara på det i början och efter ett tag glömde jag av det, så det var bra.
  2. Tjejerna – hur Kat och hennes kusin Gabrielle framställdes. Särskilt Gabrielle som egentligen är en stencool karaktär men det som det mest fokuserades på var hennes kropp och hennes korta kjolar som männen stirrade på i tid och otid. Likaså Kat får en makeover i slutet där hon drar på sig en kortkort klänning (vilket jag inte ens förstår varför det var relevant) och killarna som ska föreställa vara hennes vänner och jämlikar gör plötsligt en helomvändning och börjar fråga om hennes BH-storlek osv. Jag hade kunnat göra en lång utläggning om varför jag störde mig på det men det gör jag inte, men det jag ville säga var att sådana saker bara känns så onödiga att ha med. Bara för att det är kvinnliga karaktärer så måste inte automatiskt deras fylliga kroppar beskrivas.

Annars var det en väldigt underhållande läsning och jag rekommenderar den till alla som vill läsa något snabbt och kul. Ska bli spännande att se filmen sedan, tydligen kommer karaktärerna vara runt 20-årsåldern istället för i tonåren men det borde inte göra något. Det låter snarare som att det kan bli bättre tycker jag.

Kråkornas fest

kråka Författare: George R.R. Martin
Titel: Kråkornas fest
Utgiven: 2005
Sidantal: 684

Det här kan såklart innehålla spoilers eftersom det är den fjärde boken i serien ”Sagan om is och eld”.

På grund av att jag hört från andra läsare att den här boken inte skulle vara lika bra som de tre första böckerna i serien så har jag gått och skjutit på läsningen av den. Det betyder att det var nästan ett år sedan jag läste den tredje boken, vilket inte är någonting egentligen om man ser till de som följt serien från början. Det tog fem år för Martin att klämma ut den här och då ska det tydligen ha varit för att förlaget pressade honom till det. Nästa bok, den femte som egentligen hör samman med den här, tog det sex år för att släppas. Så ett år ska väl vara piss i havet i jämförelse men på grund av alla karaktärer blir det rörigt att hålla reda på de ibland. Särskilt eftersom det också presenteras nya POV’s från bland annat Dornien. Ibland upplever jag att jag är lite för lat för att läsa de här böckerna då de kräver en hel del engagemang från läsaren. Är absolut inget dåligt egentligen då det bara beror på att världen som Martin här har byggt upp har blivit så omfångsrik med händelseförlopp som vi får följa till syd, väst, öst och norr.

Fast då kommer jag till den andra uppenbara bristen i den här boken; varken Daenerys, Jon eller Tyrion är med över huvudtaget förutom i korta omnämnanden. Tre av de starkaste karaktärerna. Istället ska de återkomma i nästa bok men då undrar jag förskräckt om Arya och de andra som var med i Kråkornas fest istället inte kommer vara med då? Jag hoppas verkligen det annars undrar jag vad han fyllt den boken med, som förresten är på mer än ELVAHUNDRA förbannade sidor?? Mannen är inte riktigt klok.

Nu ska jag sluta gnälla. Kråkornas fest är självklart oerhört välskriven, precis som serien i övrigt har varit. I Svärdets makt som var den föregående boken hände det flera väldigt häftiga saker som var smått chockerande och för att hålla själva serien på en bra nivå så kan jag föreställa mig att det inte gick att fylla den här med samma tempo. Den fjärde boken har ett långsammare tempo och låter istället karaktärerna fördjupa sig och ge en större förståelse för sina handlingar.

Just att få möjlighet till att läsa ur ondingarnas POV är jätteroligt tycker jag, särskilt då jag märkte hur jag till och med hade börjat sympatisera med Cersei när hon hamnade i trubbel. Jag läste ut Kråkornas fest igår men är redan sugen på att springa ner till bokaffären för att köpa Drakarnas dans, Daenerys måste helt klart vara med i den ju.

Läst i juli

Sådär, nu har årets lataste månad både kommit och gått.

Böcker jag har läst:

  • Maria Lang – Mördaren ljuger inte ensam
  • Leah Rae Miller – The Summer I Became a Nerd
  • Grant Morrison – Absolute All-Star Superman
  • Astrid Lindgren – Mio, min Mio
  • Joyce Carol Oates – Foxfire, En tjejligas bekännelser
  • Orson Scott Card – Ender’s Game
  • George R.R. Martin – Kråkornas fest

Antal: 7 st

Antal sidor: 2396, alltså 77 sidor per dag. Samma som i juni.

Svenska/engelska: 4/3

Kvinnlig/manlig författare: 4/3

Bästa läsningen bjöd Grant Morrison på i sitt Superman-seriealbum. Det är nog det bästa seriealbumet som jag läst hitintills.

Kråkornas fest höll som förväntat inte måttet med sina föregångare. Alla böckerna var egentligen riktigt bra, jag hade inte kunnat be om bättre sommarläsning.

Sammanfattning av juniläsningen

Oj, vad härligt med sommar! Inte för att jag spenderar all min tid till att läsa direkt men bara känslan av att kunna ha tid till läsningen är underbar.

Lästa böcker:

  • Harper Lee – Dödssynden
  • Tanja Suhinina – Phonephucker
  • Veronica Roth – Insurgent
  • Caitlin Moran – Konsten att vara kvinna
  • Gillian Flynn – Gone Girl
  • Melina Marchetta – Saving Francesca
  • Truman Capote – Frukost på Tiffanys

Antal: 7 st

Sidantal: 2 318

Svensk/engelsk: 4/3

Kvinnlig/manlig författare: 6/1

Bästa bok: Lite udda att jag läste två gamla klassiker på en månad, det är inte likt mig. Frukost på Tiffanys var favoriten och lyckades vara överraskande humoristisk och modern. Fast den bästa boken var egentligen Gone Girl där Gillian Flynn hade snört ihop en briljant plot. Dödssynden var också väldigt bra och Insurgent lyckades hålla måttet som uppföljare till Divergent.

Jag ska verkligen försöka skriva fler recensioner för jag märker att jag vill gärna prata mer om böckerna nu när jag nämner de här. Det är ett bra sätt att reflektera över dem lite extra.