Pip-pip, Richie

Titel: Det
Författare: Stephen King
Sidor: 1339
Utgiven: 1986

Den lilla staden Derry i Maine ser ut som den typiska amerikanska småstaden – trygg och sömnig med sina villaområden, snabbmatsställen och affärer. Men det är bara på ytan. I kloakerna under staden finns något som ligger på lur och iakttar. Där finns ondskan. Där finns Det.

En gång på femtiotalet samlade ett kompisgäng sina krafter och trotsade Det. Förenade av känslan av att vara misslyckade och utstötta, lyckades de driva ondskan och skräcken tillbaka till de mörka djup där den hör hemma. De lovar sedan varandra att samlas igen om Det någon gång skulle komma tillbaka.

Många år senare, när en serie ohyggliga mord och gåtfulla försvinnanden på nytt skakar Derry, lyfter så Mike Hanlon telefonluren och kallar på sina barndomskamrater. Alla lämnar sina hem och familjer, sina vardagsbestyr och karriärer, för att ännu en gång trotsa skräcken och möta Det.

Äntligen har jag läst ut den. Det är alltid lite jobbigt när man drar ut på en bok under flera månader då man känner att man knappt kommer någonstans överhuvudtaget men jag hade förmodligen inte klarat av att läsa ut den i ett streck, utan behövde varva den med andra böcker ibland. Den är för tjock  för mig helt enkelt. Dock blev jag förvånad över hur den ofta inte kändes så tjock när jag läste den. Visst kunde det vara långa utläggningar ibland men de var intressanta och de gav väldigt mycket till historien. Man fick en mer ingående syn om vad som tidigare hänt i staden Derry och för att inte tala om de nyanserade personporträtten.
Egentligen tycker jag att det inte så mycket en skräckroman så som det är en uppväxtskildring. Jag blev förvånad över hur jag inte tyckte att den var särskilt läskig då jag inte direkt är någon hårdnackad person och är hyfsat lättskrämd. The Shining av King som jag läste för sex år sedan är fortfarande det läskigaste jag läst på långa vägar och jag får fortfarande obehagskänslor när jag tänker på den. Det kommer jag inte ha på samma vis av den här men självklart hade den sina läskiga ögonblick denna boken också. Clowner är superläskiga, särskilt när de skrattar och dansar i tv-apparater. Då vill jag gärna krypa under täcket.

Den enda scenen som jag känner verkligen ärrade mig var förmodligen inte ens meningen att vara läskig. Då var det bara ett femtiotal sidor kvar och ungarna gör något helt oväntat (för mig i alla fall) och något som är rätt… sjukt. Kanske jag som är pryd men tror nog snarare att det är herr King som har knäppa grejer i sitt huvud.

Sammanfattningsvis är det en väldigt bra bok och jag är riktigt glad över att jag läste den och som Markus Birro säger på omslaget av Det, det är en av de största läsupplevelser jag haft och jag skulle kunna rekommendera att läsa den till alla.

4,5/5

Annonser

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s